BloggProffs

Bra eller inte alls

Det danska lynnet är udda, ja jämfört med det svenska. Kanske är det tyskheten, provinsialismen, de andra kollektiva minnena. Hur som helst, Naja Marie Aidts (ni hör själva, så olika är vi att hennes namn är närapå otänkbart på en svensk) novellsamling Babian tar upp ämnen som också de känns otänkbara i Sverige. De tycks ha lättare att närma sig det mesta därborta, i hästbordellernas och gladporrens förlovade land. Och Gasolin’s och Blixens och H C Andersens och Blekingegadebandens och Olsenbandens. De slår på ett annat sätt, idkar tidelag på ett helt annat och ser det som en självklarhet att beskriva på ett lika annat vis. Kanske är det fläskköttet, vindarna, tyskheten…

Svenska kungligheter bombhotas inte, inte ens av misstag. Det har att göra med någon slags respekt. När kronprinsessans förlovning kungjordes sjöngs inga sånger i svensk primetimetelevision om att hon och… vad heter han; Joakim, Jens, Prins Petter, whatever; skulle kunna tänkas ha sex i någon typ av maträtt som rimmar bra. Vi sätter gränser där.

Det som just nu ses som såpass provocerande provocerande inom Svenskt kulturliv att det kräver debatt (med självklar remiutgång) är Dårdamen i Stockholm och det därmed besläktade fallet av konstnärlig tunnelbanevagnsvandalism. Kom igen, ni kunde väl i alla fall berört västlig terror eller nåt? Danskarna gör det, med blandade resultat. 

 Att elever på konstfack lyckas provocera fram (en visserligen kvällstidningsinducerad) folkstorm genom såpass tama ämnen som klotter och… ärligt talat vet jag inte vad Dårdamen ville eller lyckades framföra. Vår syn på psykiskt sjuka? Var var jag nu? Ja just det, tama ämnen i jämförelse med vilka våra verkliga tabun är. Död (någon naturlig sådan tycks inte längre finnas i Sverige), sex, barn, våld och djur (lustigt nog) och olika kombinationer av dessa är fullständigt omöjliga att närma sig på ett fritt sätt. Ni minns experimentet med att lyfta fram Pippi Långstrumps eventuellt sexuella toner? Att någon visade Inger Nilssons trosor på en upphängd tavla var så chockerande att det var bortom det tillåtna för konsten att beröra. I Sverige. Visa gärna Jesus som homosexuell eller nedpissad (ja, gör det, all intelligent konst bör uppmuntras), det är närmast folkligt sanktionerat vid det här laget. Men den som mixar en guldfisk (med intelligens som en… guldfisk) eller färgar en kyckling (inte ens särskilt skadligt, de slapp trots allt sluta i charkdisken) drabbas av en helvetisk mediastorm, doftande av pimpsten och svavel.

Barns sexualitet, utan en Bullenton (vet ni inte vad bullen är så är ni för unga för att läsa om såna här saker) är ett omöjligt ämne. Ändock finns den. Alla levande varelser är sexuella, och även om deras hälsosamma sådana, och här varierar meingen i begreppet lite mellan årtiondena, inte alls liknar den vuxna så är den absolut värd att diskutera. Särskilt som det är ett sådant neurotiskt förträngt ämne. Synen på barn och sexualitet är inte frisk. Det är ett svepande och generalisernade påstående och jag står för det helt och hållet. Det faktum att bikinis säljs till prepubertala flickor säger väl allt? Att inte diskutera vad som är sjukt är att omöjliggöra att det görs friskt.

Nästa akademistol borde vikas åt den som skriver begåvat om barn som misshandlar djur till döds och sedan idkar zoonekrofili med deras kadaver. Inte för provokationens skull, utan för att det som inte får diskuteras måste diskuteras. Och nej, sätt inte nu nåt av konstfacks rövägg på saken. Det ska göras bra eller inte alls, precis som allt annat.

En som gjorde det bra, i bild, var Franz von Bayros (1866-1924), en Österrikare (och nu ignorerar vi hur staten omdefinierats med åren) född i Zagreb med fattigadlig bakrund. Han odlade ett särskilt intresse för teckning och den dekadenta rörelsen och lyckades runt förra sekelskiftet kombinera dessa till vansinnigt provocerande (tänk på datumet!) och samtidgt varma verk. Det han avbildar är ofta grövre än vad som innefattar moderna friska människors pornografivanor, men fyllt av sådan charm och humor att bilderna är halvt omöjliga att slita sig ifrån. Liksom Toulouse-Lautrec ser han det fula i kroppen och sexualiteten, och genom den självklara framställningen av detta så lockar han fram helt oväntade sorter av skönhet. Att förkasta honom som en enkel pornograf är att helt ignorera djupet i bilderna. Starka kvinnor, och barn (i princip aldrig män) som idkar olika former av oralt och penetrativt sex i sällskap av djur (han verkar ha haft en favoritmops för detta ändåmål) och lustiga hjälpmedel vänder i mångt och mycket upp och ner på den moderna maktbalansen i den avbildade sexualiteten. Inte heller är verken endast medel för sexuell retning, pornografins definition, utan för ifrågasättandet av normer och samhällsbyggande värderingar. Här överträffar von Bayros de allra flesta av sina mer än hundra år yngre efterkommande.

Franz von Bayros - Sundial

 Anta nu min utmaning! Gör det bra, eller inte alls!

 http://www.palletorsson.com/

http://www.svd.se/ego/mainColumn2_s185/http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2627451.svd

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En kommentar till “Bra eller inte alls”

  1. Bra eller inte alls | Kulturkollektivet Kronärtskockan Säger:

    [...] finns stora skillnader mellan danskt och svenskt kulturliv, och sannerligen mellan våra tabun. Rollo tar upp saken, och ger exempel på vad som borde göras här [...]

Lämna en kommentar


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu