It’s alive!

Det har varit kört för Christiania länge nu, ända sen den danska regeringen beslöt att nu är det slut. Det har inte funnits några större svårigheter med att ställa upp villkor för samarbete mellan stat och fristad som den senare under inga omständigheter kan gå med på, varför staten genom åren fått än mer legitimitet för sina krav. Diskussionen har inte varit, så som vissa vill fått det att verka, mellan två jämbördiga parter utan mellan en stat som har all juridisk rätt och en grupp människor som har all moralisk rätt till området.

 Den senaste domen, som visserligen kan överklagas ytterligare en instans, är bara den näst sista spiken i kistan. Processandet är ett skådespel riktat till folket. Det blir lättare att bygga bostadsrätter på ockuperad mark när man har kan påstå att man givit motståndarlaget möjligheter till förhandling.

De många besluten i denna riktning har tagits av demokratiskt valda politiker, i det här fallet regeringen i samarbete med vågmästarpartiet Dansk Folkeparti. Dessa politiker har fått folkets förtroende att föra sin politik; att föra krig i Afghanistan, att stifta anti-muslimska lagar, att stänga den reglerade narkotikahandeln på fristaden så att den överförs till fria entreprenörer. Afghaner blir ihjälslagna, invandrare tvingas flytta vidare till Sverige och brutala gängkrig skakar Danmark eftersom de danska väljarna låter detta ske.

Äkta Afghaner

Vi har också i Sverige en parlamentaristisk demokrati. Vi väljer ständigt att ge våra styrande fortsatt förtroende i vad de gör. Vi kan, om vi vill, välja in Sverigedemokraterna i riksdagen och se hur våra etablerade partier högervrids och blir alltmer populistiskt, så som de en gång blev tvungna att hantera Miljöpartiet och Kristdemokraterna.  Så som har skett i grannlandet, där hos arvfienden i väst. Hur jävligt det än låter så väljer vi själva vår samtid och vår framtid. Baktiden är lång, och där finns hur mycket som helst att lära, för den som bara orkar bry sig.

I Mogadishu målas väggarna i blodröda Pollackmönster, och mina cigg är slut. Det gör mig ilsk. I Sri Lanka är maten slut, och medicinerna, och snart vattnet med, och mina cigg. Många döda. Ingen ids räkna.

Osäker på  vilka som är good guys. De som röker Lucky Strike? Och varför säger ingen nånsin nåt gott om islamisterna? De kan väl knappast ha vunnit stöd nog att bedriva effektiv krigsföring bara genom att vifta med Koraner? NÅT mer än islamister måste de väl ändå vara? Och regeringen inte kan hålla samman landet, är det då klokast att stödja den eller att rekonstruera statsbildningen. Vem har glädje av att vare sig Somalia eller Sri Lanka existerar i sin nuvarande form? Många funderingar. Mycket är osäkert. En sak är säker: så länge det finns folk som tror på nationer är vi dömda att harva runt i samma gamla köttsallad.

Jag litar hellre på en människa med moral och en klar agenda än någon som åberopar regeringsmakt. I alla fall. Oftast. Det här är riktiga människor, kom jag just att tänka på. Att fotbollsspelare inte skäms till döds förvånar mig. De kunde väl åtminstone ha anständigheten att offentligen bekänna sin ånger över att de lägger sin enorma viljestyrka och kapacitet på sådana oerhört fåniga sysselsättningar.

Nej, jag har ingen karaktär. Men man hade ju kunnat hoppas att de som har det hade använt sina förmågor bättre!

Det var under ett antal myggstinna sensommarveckor för knappt ett år sedan jag till fullo förstod det norra inlandets barbari. Mina bärare och jag korsade Dalälven norrut den första molnfria dagen i den sista veckan i juni månad. Föga anade vi vad som låg framför oss…

Expeditionen bar till polcirkeln. Jordens outtröttliga rotation hade fått dess färg att börja flagna, så med oss hade vi bringat halvannat ton Falu rödfärg och två dussin penslar, allt för att vara på den säkra sidan. Efter att vi lämnat Dalaskogarna skulle inga förnödenheter kunna hämtas.

Det är med skam i rösten jag nu måste erkänna att vi var långt ifrån förberedda på de fasor som väntade oss. Visserligen var vi väl provianterade, och bössorna var både väloljade och inskjutna. Vad ingen kunnat ana var hur skrämmande själva landet kunde tyckas för någon som naivt lärt sig att förvänta civilisation!

Allt för många är anekdoterna, och allt för ofta flyter de samman i ett virrvarr av skoskav, blod och svett under en evig sol. Allt för många gånger skrämdes våra bärare på flykten av de vildsinta infödingarna, så att vi tvangs infånga dem och lugna dem med våra gevärskolvar. Till och med dessa stolta nubiska varelser lärde känna fruktan så stark att de släppte våra bärstolar i panik vid minsta spår av de blodtörstiga norrlänningarna och deras kreatur.

En händelse flyter dock oftare upp till ytan än de andra, väcker var tredje natt eller oftare, oavsett hur ihärdigt jag försöker förtränga den ned i glömskans mörker. En afton strax innan augusti månads inträde, något tiotal mil norr om Storsjön, gick vi som vanligt kring lägret för att söka finna spår efter människor. Några av de mytomspunna samerna hade vi ännu ej siktat, och vi skulle tyvärr ej heller komma att göra så. Såhär i efterhand har man endast att antaga, att ifall de en gång existerat, hava de utrotats eller assimilerats med de tämligen vildsinta infödingar som nu strövar mållöst i landskapet.

Ett djuriskt vrål skar genom den onaturligt ljusa aftonen, och skräckslagna släppte vi alla vad vi hade för oss och rusade mot ljudets källa. Det visade sig vara en ung ”man” som fastnat i en av sina stamfränders fångstanordningar. Med viss möda befriade vi honom ur vad som senare visade sig vara ett slags björnfälla, och förband det som återstod av hans vänstra ben. Ehuru oförmögen att tala något som helst civiliserat språk, visade han med komiska gester och miner sin tacksamhet. Så snart han fått något att äta och dricka visade han med en förvånande entusiasm oss till ett närliggande läger bestående av enkla hyddor, sammanfodade av djurhudar, thinsulate och eternitplattor. Liksom vi behöver dem för att verka långa och rena tycks de behöva oss för vårt avfalls skull. Det är väl vad man kallar ett slags kretslopp!

Den först skeptiske hövdingen visade sig snart välvillig. Fastän många av de våra fallit offer för sådana som han uppvisade han ingen särskild hotfullhet. Även dessa enkla varelser kunde alltså tygla sin aggression! Vi utbytte både gåvor och ord, deras medicinman hade uppenbarligen tillbringat något år i sin barndom under översikt av etnologer i huvudstaden. Vår närvaro störde dem inte; de uppskattade de pärlor och knivar vi förde med oss, och än mer hade de större saker att bekymra sig över. Zigenare.

En särskilt ondsint klan hade härjat deras revir, och nu återstod endast minnen och sargade torson av deras barn och unga. Enligt sedvanligt modus operandi hade genitalia, lemmar och huvuden särats från kroppen på de stackars offren, för att brukas i deras kannibala och satanistiska riter. De relativt zigenarna mänskliga norrlänningarna var förlamade av sorg och ilska, och kunde inte mycket annat göra än att samla återstoden av sina kära i benhuset, där de fick förenas med förfädersandarna.

Vi återvände strax till lägret. Den aptit vi tidigare känt var av förklarliga skäl som bortblåst. Det var hög tid att röra sig, medan norrlänningarna höll sig lugna och innan zigenarna skulle hemsöka även oss. Skavsåren, törsten och sömnlösheten från veckan som följde under vild flykt norrut har gått över sedan länge. Skräcken däremot, skräcken…

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2907835.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5114054.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/falsk-film-dar-barn-begravs-levande-1.873177

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5123040.ab

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2922765.svd

Om jag nån gång får en dotter så ska hon få heta Meritaten; Hon som är älskad av Aten. Mycket bättre kan det inte bli! Så värst hedniskt är det inte. Till och med de ganska civiliserade protestanterna delar ju upp sin gud i flera aspekter. Den kärleksfulla skaparkraften har väl alltid varit allas favorit?

Livet är på det stora hela mycket enkelt. Ta vad du vill ha, be om det du inte riktigt kan nå! Jag har fått allt jag nånsin velat ha.

Skönhetstävlingar i stil med Fröken Sverige och dess högre divisionssytrar Miss Universe usw har länge varit ett bespottat fenomen här i Sverige, och för den delen i resten av den civiliserade världen. Dessa har, med viss rätt, beskyllts för ytlighet och objektifiering av de kvinnokroppar som deltagit. Vissa av dessa kroppar kan mycket väl ha haft själ, men i väntan på klara rön i frågan är det synd att spekulera.

Någon tävling där man premierar en människas (eller mer speciellt en kvinnas, det är ju dem det generellt sett är synd om) inre har däremot inte synts till, trots att det väl ändå vore vad vi efterlyser. God karaktär, hög moral och respektabel klädsel ses är helt enkelt inte tillräckligt sexigt för att sälja enligt rådande normer. Hur långt vi har kommit? Döm själva!

Några som kommit betydligt längre i sitt jämställdhetsarbete är uppenbarligen Saudiaraiben, som nu arrangerar Miss Beautiful Morals. Prissumman är blygsam, men äran desto större! Att bedömas ha högst moral och inre skönhet i Saudiarabien är ingen liten prestation. Inga bikinis, inga aftonklänningar, inga avsugningar backstage för att blidka domarna. Bara 200 unga damer mellan 15 och 25 som (på riktigt) vill vara goda förebilder för landets unga.

Får vi snart se motsvarande program i svensk version, på säg TV3? Vi kan bara hoppas!

Det Saudiska samhället är ett oväntat föredöme när det gäller kvinnors rättigheter. Där ges kvinnor av alla åldrar rättigheter som svenska motsvarande endast kan drömma om. Hur ofta tillåts t ex en svensk åttaåring skilja sig? Tänkte väl det. Bättre det än läget här hemma och i det sekulariserade Turkiet, där kvinnor skjuts för att de inte vill giftas; där sexualiteten är så avpersonifierad att mödomshinnan är ok att diskutera! Den svenska kvinnans frihet är i sanning en myt.

Det danska lynnet är udda, ja jämfört med det svenska. Kanske är det tyskheten, provinsialismen, de andra kollektiva minnena. Hur som helst, Naja Marie Aidts (ni hör själva, så olika är vi att hennes namn är närapå otänkbart på en svensk) novellsamling Babian tar upp ämnen som också de känns otänkbara i Sverige. De tycks ha lättare att närma sig det mesta därborta, i hästbordellernas och gladporrens förlovade land. Och Gasolin’s och Blixens och H C Andersens och Blekingegadebandens och Olsenbandens. De slår på ett annat sätt, idkar tidelag på ett helt annat och ser det som en självklarhet att beskriva på ett lika annat vis. Kanske är det fläskköttet, vindarna, tyskheten…

Svenska kungligheter bombhotas inte, inte ens av misstag. Det har att göra med någon slags respekt. När kronprinsessans förlovning kungjordes sjöngs inga sånger i svensk primetimetelevision om att hon och… vad heter han; Joakim, Jens, Prins Petter, whatever; skulle kunna tänkas ha sex i någon typ av maträtt som rimmar bra. Vi sätter gränser där.

Det som just nu ses som såpass provocerande provocerande inom Svenskt kulturliv att det kräver debatt (med självklar remiutgång) är Dårdamen i Stockholm och det därmed besläktade fallet av konstnärlig tunnelbanevagnsvandalism. Kom igen, ni kunde väl i alla fall berört västlig terror eller nåt? Danskarna gör det, med blandade resultat. 

 Att elever på konstfack lyckas provocera fram (en visserligen kvällstidningsinducerad) folkstorm genom såpass tama ämnen som klotter och… ärligt talat vet jag inte vad Dårdamen ville eller lyckades framföra. Vår syn på psykiskt sjuka? Var var jag nu? Ja just det, tama ämnen i jämförelse med vilka våra verkliga tabun är. Död (någon naturlig sådan tycks inte längre finnas i Sverige), sex, barn, våld och djur (lustigt nog) och olika kombinationer av dessa är fullständigt omöjliga att närma sig på ett fritt sätt. Ni minns experimentet med att lyfta fram Pippi Långstrumps eventuellt sexuella toner? Att någon visade Inger Nilssons trosor på en upphängd tavla var så chockerande att det var bortom det tillåtna för konsten att beröra. I Sverige. Visa gärna Jesus som homosexuell eller nedpissad (ja, gör det, all intelligent konst bör uppmuntras), det är närmast folkligt sanktionerat vid det här laget. Men den som mixar en guldfisk (med intelligens som en… guldfisk) eller färgar en kyckling (inte ens särskilt skadligt, de slapp trots allt sluta i charkdisken) drabbas av en helvetisk mediastorm, doftande av pimpsten och svavel.

Barns sexualitet, utan en Bullenton (vet ni inte vad bullen är så är ni för unga för att läsa om såna här saker) är ett omöjligt ämne. Ändock finns den. Alla levande varelser är sexuella, och även om deras hälsosamma sådana, och här varierar meingen i begreppet lite mellan årtiondena, inte alls liknar den vuxna så är den absolut värd att diskutera. Särskilt som det är ett sådant neurotiskt förträngt ämne. Synen på barn och sexualitet är inte frisk. Det är ett svepande och generalisernade påstående och jag står för det helt och hållet. Det faktum att bikinis säljs till prepubertala flickor säger väl allt? Att inte diskutera vad som är sjukt är att omöjliggöra att det görs friskt.

Nästa akademistol borde vikas åt den som skriver begåvat om barn som misshandlar djur till döds och sedan idkar zoonekrofili med deras kadaver. Inte för provokationens skull, utan för att det som inte får diskuteras måste diskuteras. Och nej, sätt inte nu nåt av konstfacks rövägg på saken. Det ska göras bra eller inte alls, precis som allt annat.

En som gjorde det bra, i bild, var Franz von Bayros (1866-1924), en Österrikare (och nu ignorerar vi hur staten omdefinierats med åren) född i Zagreb med fattigadlig bakrund. Han odlade ett särskilt intresse för teckning och den dekadenta rörelsen och lyckades runt förra sekelskiftet kombinera dessa till vansinnigt provocerande (tänk på datumet!) och samtidgt varma verk. Det han avbildar är ofta grövre än vad som innefattar moderna friska människors pornografivanor, men fyllt av sådan charm och humor att bilderna är halvt omöjliga att slita sig ifrån. Liksom Toulouse-Lautrec ser han det fula i kroppen och sexualiteten, och genom den självklara framställningen av detta så lockar han fram helt oväntade sorter av skönhet. Att förkasta honom som en enkel pornograf är att helt ignorera djupet i bilderna. Starka kvinnor, och barn (i princip aldrig män) som idkar olika former av oralt och penetrativt sex i sällskap av djur (han verkar ha haft en favoritmops för detta ändåmål) och lustiga hjälpmedel vänder i mångt och mycket upp och ner på den moderna maktbalansen i den avbildade sexualiteten. Inte heller är verken endast medel för sexuell retning, pornografins definition, utan för ifrågasättandet av normer och samhällsbyggande värderingar. Här överträffar von Bayros de allra flesta av sina mer än hundra år yngre efterkommande.

 Anta nu min utmaning! Gör det bra, eller inte alls!

 http://www.palletorsson.com/

http://www.svd.se/ego/mainColumn2_s185/http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2627451.svd

Svensk press fantasilöshet och brist på reflektionsförmåga slår ikväll nya rekord! Eller njae, det var väl en överdrift. Det är knappast förvånande att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet alla ”valt” samma rubrik till sin summering av TCOs senaste pressmeddelande. Om de inte ens orkat komma på en egen rubrik (är det inte det man lär sig på högstadiet?) så är det kanske värt att fundera på ifall de ens reflekterat över innehållet i sina referat. Det krävs inte allt för mycket tittande för att inse att alla tre köpt in samma artikel från TT och klippt den (och i Afonbladets fall avlägsnat svåra ord). Att de köper in nyheter är visserligen inte så värst mycket att skämmas för, men det är slående hur lite eget arbete de lagt ner i analys av texten.

I de två någorlunda seriösa tidningarnas artiklar står att läsa att Jämlikt föräldraskap (som definieras som en kvot 1 mellan kvinnors och mäns uttag av föräldraledighet inklusive vabdagar) inte kommer att uppnås förrän om ca 50 år, om trenden fortsätter så som den gjort de senaste åren. Ajdå. TCO står för statistiken, som visar att av det totala antalet barnledighetsdagar tas dryg 20% ut av män. 

Saker har dock blivit bättre, för två år sedan visade motsvarande uppgifter att det skulle ta 211 år (det vill säga 209 år från i år). Antagandet som åtminstone artiklarna bygger på (TCO som anställer och organiserar utbildat folk är nog bättre på att räkna, så den fulla texten kan mycket väl innehålla hälsosamma reservationer i frågan) är nämligen att trenden kommer fortsätta såhär. Två saker, den är första är sunt förnuft och den andra är statistiken för två år sen, pekar nämligen på att trenden, som styrs av lönenivåer, barnomsorgsmöjligheter, könsrollsvärderingar och tusen andra faktorer inte alls kommer vara statiska vare sig de närmsta 211 eller 50 åren.

Varför siffrorna är ganska värdelösa.

Ju.

Ett snabbt överslag (det är sånt man lär sig på mellanstadiet va?) från min sida säger att om förändringen i antalet förväntade år innan Jämlikt föräldraskap är konstant ca -105/gånget år (liksom det varit de senaste två), så kommer vi ha uppnått detta Gyllene Tillstånd nånstans runt nästa val. Det ni!

TCo och statistikerna kan nog räkna.

Män och kvinnor har förvärvsarbetat ett bra slag, låt oss för poängens skull säga sen de första städernas uppkomst för sisådär en 9000 år sedan. Skillnaden mellan ifall det då tar 1½, 50 eller 211 är är tämligen försumbar.

De senaste svenska filmåren har varit ganska magra. Visserligen har vi sett en och annan succé som Män som hatar kvinnor och Låt den rätte komma in, men låt oss ansikta det, inget direkt intressant! Trogna filmatiseringar av kiosklitteratur kan inte ses som annat än slöseri med pengar och biografbesökartid.

Därför att det uppfriskande att någon har modet att göra en science fiction, som dessutom är helt befriad från den tyngande logik och tv4säljbarhet som likt dimma kletar sig in i var och varannan produktion nu för tiden. Kenny begins försöker inte vara annat än det som gör film bra. Visuella poänger och ekon från den realitet och tvhistoria den paroiderar, allt leder till ett samlat intryck: Kennymakarna pissar på allt och alla, och gör det med stil. Det här är FamiljeFilm, sevärt för alla oavsett ålders- eller socialgrupp. Bra mycket större genialitet uppvisas, vilket är än mer imponerande med tanke på hur lätt filmen är.

Att våga ha kvinnor som behöver räddas, ett arketypsikt måste i genren, utan att be om ursäkt för det är betydligt modigare än att filma, ja till exempel en nakenspyende Sanna Bråding eller Noomi Rapace under våldtäkt. Ett exempel bara… Det här är radikalt.

Den har varit produktiv… En massa nya bilder i Gömdasektionen, nu senast från Helsingborg, plus en hel drös recensioner, dikter och att Alek joinat på heltid!

Politik är intressant. Vid varje givet tillfälle måste det finnas ett bästa regeringsalternativ, vars styre kommer leda till relativt (det vill säga av de ”valbara” alternativen) maximal framgång för sverige som nation. Detta är en oemotsäglig sanning.

Om någon person bildar sig tillräckligt, läser partiprogram och studerar karaktären hos partiernas kandidater till riksdagsvalet, så är det möjligt, ja faktiskt oundvikligt att dra rätt slutsats. Förutsatt alltså att man besitter grundläggande mänskliga förmågor såsom kritiskt och logiskt tänkade. Tillräcklig information kombinerat med tillräckliga mentala resurser.

Om man bortser från kusingiftesdebatten och de illiterata huliganer som förmodligen ändå inte röstar, så gäller det andra kriteret ganska universellt i Sverige. IQtröskeln för att dra en logisk slutsats är inte högre än att en genomsnittlig 6eklassare eller kvällstidningsjournalist bör klara av det.

Däremot så är det bevisbart att en majoritet av den svenska befolkningen inte är tillräckligt bildad för att den ska kunna ta ett gott beslut i riksdagsvalet. Nå, nej nu förhastar jag mig, man ska inte ge upp allt hopp. Men inte vid ett enda tillfälle sedan den första regeringen Palme (1969-70), det vill säga på sisådär en 40 år, har ett parti fått en egen röstmajoritet. Detta betyder i sin tur att på minst 40 år så har den svenska en majoritet väljarkåren varit inkapabel att avgöra vilket, och rösta på det, riksdagsparti vars politik bäst gagnar Sverige. Räkna på det själv!

Dessutom har man i detta land, och nu tar vi under nuvarande rgeringsform, vid flera tillfällen bytt regeringsmakten mellan olika ideologiska grupper, s k partier, medan deras åsikter och ideologiska bas inte förändrats mer än på sådana plan som är allmängiltiga (exempel: feminism).  Är valet av parti att rösta på såpass slumpmässigt hos den genomsnittlige väljaren att partiets ideologi är irrelevant i jämförelse med andra faktorer?  

Det är som sagt synd att ge upp allt hopp, jag menar, med lite tur kan de bäst lämpade komma till makten genom någon slags koalitionsregering, men det är ändå oroande att de senaste generationerna (de nu levande och röstande ungefär) bevisligen innehåller en minoritet av välinformerade och/eller klart tänkande individer.

 http://www.dn.se/nyheter/politik/mest-finanskris-i-partiledardebatt-1.823620

http://www.dn.se/opinion/debatt/personfragan-avgorande-i-nasta-ars-valrorelse-1.810043

http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2596731.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4679713.ab

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2573415.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4670361.ab

http://www.dn.se/nyheter/politik/vi-kommer-att-vinna-pa-regeringens-passivitet-i-jobbkrisen-1.809594