BloggProffs

Postade taggar ‘Konst’

Bra eller inte alls

söndag, mars 22nd, 2009

Det danska lynnet är udda, ja jämfört med det svenska. Kanske är det tyskheten, provinsialismen, de andra kollektiva minnena. Hur som helst, Naja Marie Aidts (ni hör själva, så olika är vi att hennes namn är närapå otänkbart på en svensk) novellsamling Babian tar upp ämnen som också de känns otänkbara i Sverige. De tycks ha lättare att närma sig det mesta därborta, i hästbordellernas och gladporrens förlovade land. Och Gasolin’s och Blixens och H C Andersens och Blekingegadebandens och Olsenbandens. De slår på ett annat sätt, idkar tidelag på ett helt annat och ser det som en självklarhet att beskriva på ett lika annat vis. Kanske är det fläskköttet, vindarna, tyskheten…

Svenska kungligheter bombhotas inte, inte ens av misstag. Det har att göra med någon slags respekt. När kronprinsessans förlovning kungjordes sjöngs inga sånger i svensk primetimetelevision om att hon och… vad heter han; Joakim, Jens, Prins Petter, whatever; skulle kunna tänkas ha sex i någon typ av maträtt som rimmar bra. Vi sätter gränser där.

Det som just nu ses som såpass provocerande provocerande inom Svenskt kulturliv att det kräver debatt (med självklar remiutgång) är Dårdamen i Stockholm och det därmed besläktade fallet av konstnärlig tunnelbanevagnsvandalism. Kom igen, ni kunde väl i alla fall berört västlig terror eller nåt? Danskarna gör det, med blandade resultat. 

 Att elever på konstfack lyckas provocera fram (en visserligen kvällstidningsinducerad) folkstorm genom såpass tama ämnen som klotter och… ärligt talat vet jag inte vad Dårdamen ville eller lyckades framföra. Vår syn på psykiskt sjuka? Var var jag nu? Ja just det, tama ämnen i jämförelse med vilka våra verkliga tabun är. Död (någon naturlig sådan tycks inte längre finnas i Sverige), sex, barn, våld och djur (lustigt nog) och olika kombinationer av dessa är fullständigt omöjliga att närma sig på ett fritt sätt. Ni minns experimentet med att lyfta fram Pippi Långstrumps eventuellt sexuella toner? Att någon visade Inger Nilssons trosor på en upphängd tavla var så chockerande att det var bortom det tillåtna för konsten att beröra. I Sverige. Visa gärna Jesus som homosexuell eller nedpissad (ja, gör det, all intelligent konst bör uppmuntras), det är närmast folkligt sanktionerat vid det här laget. Men den som mixar en guldfisk (med intelligens som en… guldfisk) eller färgar en kyckling (inte ens särskilt skadligt, de slapp trots allt sluta i charkdisken) drabbas av en helvetisk mediastorm, doftande av pimpsten och svavel.

Barns sexualitet, utan en Bullenton (vet ni inte vad bullen är så är ni för unga för att läsa om såna här saker) är ett omöjligt ämne. Ändock finns den. Alla levande varelser är sexuella, och även om deras hälsosamma sådana, och här varierar meingen i begreppet lite mellan årtiondena, inte alls liknar den vuxna så är den absolut värd att diskutera. Särskilt som det är ett sådant neurotiskt förträngt ämne. Synen på barn och sexualitet är inte frisk. Det är ett svepande och generalisernade påstående och jag står för det helt och hållet. Det faktum att bikinis säljs till prepubertala flickor säger väl allt? Att inte diskutera vad som är sjukt är att omöjliggöra att det görs friskt.

Nästa akademistol borde vikas åt den som skriver begåvat om barn som misshandlar djur till döds och sedan idkar zoonekrofili med deras kadaver. Inte för provokationens skull, utan för att det som inte får diskuteras måste diskuteras. Och nej, sätt inte nu nåt av konstfacks rövägg på saken. Det ska göras bra eller inte alls, precis som allt annat.

En som gjorde det bra, i bild, var Franz von Bayros (1866-1924), en Österrikare (och nu ignorerar vi hur staten omdefinierats med åren) född i Zagreb med fattigadlig bakrund. Han odlade ett särskilt intresse för teckning och den dekadenta rörelsen och lyckades runt förra sekelskiftet kombinera dessa till vansinnigt provocerande (tänk på datumet!) och samtidgt varma verk. Det han avbildar är ofta grövre än vad som innefattar moderna friska människors pornografivanor, men fyllt av sådan charm och humor att bilderna är halvt omöjliga att slita sig ifrån. Liksom Toulouse-Lautrec ser han det fula i kroppen och sexualiteten, och genom den självklara framställningen av detta så lockar han fram helt oväntade sorter av skönhet. Att förkasta honom som en enkel pornograf är att helt ignorera djupet i bilderna. Starka kvinnor, och barn (i princip aldrig män) som idkar olika former av oralt och penetrativt sex i sällskap av djur (han verkar ha haft en favoritmops för detta ändåmål) och lustiga hjälpmedel vänder i mångt och mycket upp och ner på den moderna maktbalansen i den avbildade sexualiteten. Inte heller är verken endast medel för sexuell retning, pornografins definition, utan för ifrågasättandet av normer och samhällsbyggande värderingar. Här överträffar von Bayros de allra flesta av sina mer än hundra år yngre efterkommande.

Franz von Bayros - Sundial

 Anta nu min utmaning! Gör det bra, eller inte alls!

 http://www.palletorsson.com/

http://www.svd.se/ego/mainColumn2_s185/http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2627451.svd

Ragnarök: DDT och grafitti och den nakna sanningen

onsdag, mars 4th, 2009

Arkitektur

Skulptur

Litteratur

Musik

Bildkonst

Där har vi i huvuddrag konstarterna sammanfattade. Nån som har nåt att tillägga? Nej, tänkte väl det. Någon som har ett exempel på god konst producerad efter 1914?

Tiden är ett svårgripbart begrepp. Det är nära kopplat till förändring, till exempel föremåls förflyttning i rummet. Tidens fullständiga beroende av rummet, är inte svårt att förstå, och åtminstone ur en materialistisk synvinkel är den helt självklar. Den som har funderingar angående saken ur ett fysikaliskt perspektiv kan ju fundera lite eller göra som dagens ungdom föredrar: kolla på wikipedia.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rumtid

Om man begränsar sig till vår mänskliga halvdimensionella upplevelse av tiden (nåja, det finns de som säger sig uppleva framtiden men det får vi ta en annan gång) så slås man av hur mycket förflutet man har. Att uppleva nuet är en neurologisk omöjlighet på grund av att det tar tid för de elektriska signalerna från våra sinnesorgan att nå hjärnan och där tolkas till en helhet som presenteras för vårt medvetande.

Vissa kulturer och religioner, inte helt separabla begrepp för övrigt, har en idé om tiden som cyklisk medan andra ser den som linjär; allt började si och slutar så. Här märker vi igen tidens egenskap av skugga till rummet, köttet och det jordiska. Har man en linjär tidssyn kan man antingen anse att saker och ting och mer specifikt världens tillstånd på det stora hela inte förändras så värst mycket. Inget blir varken bättre eller sämre och vi dras med en obotlig tendens att gnälla på nuet och att oroas inför framtiden. Detta orsakar handlingar i syfte att förbättra framtiden, vilket på grund av människans och hennes upplevda världs ordning är fåfängt. Det går också att säga att det alls inte är hopplöst att försöka rädda världen; att historien är en serie framsteg till en mer och mer välordnand tillvaro och att framtiden är värd att sätta sitt hopp till, ty den är full av honung, mjölk och väna jungfrur, alternativt riktigt coola robotar och sånt där krafs. Den tredje stångpunkten är den jag delar med många döda och ett hyfsat antal levande; det var bättre förr. Kanske har då och då ett synbart framsteg uppnåtts men strax, på det stora hela, framstått som en skitsak i jämförelse med de oväntade bieffekter som kommit på köpet. Guldålder följdes av silverålder följdes av bronsålder följdes av järnålder och här står vi nu i människornas ålder. Vi är utsparkade ur lustgården; arbetar, åldras och dör; efterföljs av ytterligare generationer med samma oförmåga att slita sig ur det köttsliga med alla sina begränsningar.

Trots allt detta har Vi (och då menar jag knappt någon nu levande) lyckats prestera ett och annat vackert. Futila försök att fånga det eviga och sköna, javisst, men allt har inte varit ont. Detta sköna har kommit att legitimera vår historia, satt ett värde i mänsklighetens existens. Genom kulturen, konsten, har människan satt sig över sina bröder termiterna. Babylonierna och Assyrierna sörjs, inte för att deras gener dött ut eller för att de är den nödvändiga länken för att lösa klimatkrisen, utan för att deras tungomål är dött som en överkörd grävling. Deras klädedräkter, de färger de såg och den djupare meningen i deras litteratur har glömts fastän deras kött ännu arbetar, åldras och ibland massakreras av amerikanska legosoldater. Aztekernas blodtörst ersattes av spansk, men ändå saknar vi deras ord, bilder och skupturer. Inte rent fysiskt, men andligt. Vem kan idag förstå dem?

 Assyrisk dräkt, antik och medeltida

Nåväl, det förfluta är… förflutet. Det är ingen mening att jaga de vatten som runnit under valfri bro (inte såvitt vi vet i alla fall, se tidigare inlägg http://rollo.bloggproffs.se/2009/02/17/loften-och-magi-och-spannmal/). Vår vilja måste alltså vändas åt vår närmaste framtid, helt oavsett vilken typ av tidsuppfattning man har. Vad har vi kvar att rädda? Är vår kultur ens värd att minnas?

Vill någon vara så god att nämna en vacker byggnad, från säg de senaste 100 åren? Är allt inte bara förskönade baracker? De arkitekter som ständigt våldför sig på ögat med klossar, och uppstötningar i betong och metall, vem vill minnas deras namn? Utsmyckningar ses som hinder för att utforska den sköna formen i sig, men då de tycks misslyckas i varje försök… Ja med risk för att låta som en morförälder, vad är det för fel på lite blommor? Santiago Calatravas Turning Torso står i Malmö likt en vitmålad grispenis omgiven av en cirkulär vattenansamling som ska synas bottenlös med hjälp av svart kakel i botten. En försök att efterapa neolitiska fruktbarhetssymboler, men deras bautastenar omgivna av cirklar av mindre är mer tilltalande för ögat. Säg gärna att huset är häftigt, men kom inte och påstå att det är vackrare än ett medelmåttigt barockpalats! Inte ens arkitekten själv kan påstå något sådant! Ja, det är bara ett exempel bland miljoner, det byggs många hus, men ack vad är det talande! Sveriges kanske mest hyllade byggnad det senaste årtiondet är… fult.

 turning_torso_3.jpg

Skulpturen lider illa. Den verkar ha drabbats av samma pest som arkitekturen. Oformlighet, sjukdom. Konstfärdigheten kan inte, får inte, vara utdöd men viljan att skapa skönhet är det.  Litteraturen litar allt mindre vad den kan säga, utan på hur underliga sätt den kan göra det. Formen är inte längre en förskönande begränsning utan ett egenmål. Visst kommer ni nu slänga exempel efter exempel på undantag efter mig, men i stort så har jag rätt. Se på Gömdadebatten, Liza Marklund har kritiserats för att hon varit författerska och inte journalist, trots att hennes kreativa input främst legat i att ha ändrat ett par små sakförhållanden för att garantera anonymitet för alla inblandade. Dessutom, och detta är än viktigare, så hade mycket få av hennes belackare läst boken och känt samma sympati och indignation om hon framställt sin Mia som så underklass hon var, och hennes make så inte fullständigt ond och jättearabisk som han var. Det är inte författerskan det är fel på, men läsarna som kräver ett oskyldigt medelklassoffer. Nåja, detta är inte poängen, så låt oss gå vidare. Nittonhundratalsmusik är övningar i disharmoni. Så var det sagt. Bildkonsten… ja ord som degenererad konst klingar inte väl. Och det är inte konstnärerna som är underbegåvade, det FÅR inte vara så. Det är konstens roll i samhället som så tydligt förändrats. Underhållning ska vara lätt och konst ska vara konstig. Detta är västvärldens gemensamma kanon.

 Den konst som idag i sanning provocerar är den som faktiskt fungerar som underhållning och njuting utan att detta ska behöva låtsas. Picasso målade… intressant, och han var utan tvivel ett av nittionhundratalets sanna genier, men han kan inte hängas på väggen. Warhol satte fingret i det varande konstsåret på ett än mer intelligent sätt när han med den sina ohyggliga och vackra tavlor, filmer och installationer dödade konsten. Efter postmodernismen kommer inget. Det hörs på namnet. De sista av våra bildkonstnärer som tar hänsyn till kronologin, och låtsas om vårt föregående århundrade har bara vandalism kvar. Och vad har vi att göra annat än att låta dem hållas? Om dagens konstnärer verkligen avbildar sin samtid och framtid, så finns kanske inte så mycket kvar som är värt för nästa civilisation att minnas. Om det sista vackra gjordes av jugendkonstnärerna, varför då inte återgå till de skönhetsidealen? Att skapa kläder, målningar, musik, litteratur och så vidare som är uppenbart sämre, varför fortsätta på detta spår? Varför vilja vara Miami  Vice när man kan vara Wienersecession? Du poet eller målare som vill skildra misären, ha åtminstone anständigheten att vilja överträffa Baudelaire eller Goya. Att låtsas om att de aldrig funnits är ett brott mot mänskligheten. Ignorans är aldrig en ursäkt.

 Sanning

Det där med tiden är konstigt. Kanske gick världen under redan vid Världskrigets början?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2547359.svd

http://www.aftonbladet.se/kultur/article4474622.ab

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2543785.svd

http://www.aftonbladet.se/kultur/article4434654.ab

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/konstfacks-skandaler-skapar-oro-for-konsthogskolors-framtid-1.811969

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2478171.svd

http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article4540115.ab

Saker man borde läst

onsdag, februari 11th, 2009

Idag har jag förstått hur lite jag vet om israelisk inrikespolitik. Bara en massa namn. Detta ska det självklart bli ändring på; hur skulle det väl se ut om jag inte också i framtiden framstod som allvetande? Fram fram! Fånigt vore det att försöka ge en djupanalys av valresultatets följder. Kommer ett starkt Kadima leda till en civiliserad regering, eller till en svag och darrig konstellation av dårar på högerkanten? Och det jävligaste är att det egentligen inte påverkar mig ett smack. De sympatier jag har med den ena eller den andra i konflikten är valda, inte av nån brinnande övertygelse eller ett hjärta som bultar för den eller dem, utan av nåt slags självklart val man gjorde under tidig pubertet. Jag vet inte mycket mer om den här konflikten än om någon annan godtyckligt vald. Fan, jag känner nog inte ens varken judar eller palestinier. Ändå intresserar mig deras eventuella lidande mer än… ja nåt. Alla är vi offer för okunskapen. Mest De fattiga barnen i Afrika, men även oss människor och folkpartister i norr.

Och på tal om nåt annat, så har jag världens grej på gång! Det kommer inte bli av, men vi är åtminstone två om det. Det är en Hemmllizzzzzzzzzzz…. Och så är det för invecklat och bra för att kunna beskriva här och nu. Klockan är ju sent. Och det är kallt och mörkt i Malmö. Och ondskefullt. Och förmodligen rätt mysigt. Illustration bifogas.

Malmö


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu