It’s alive!

I Mogadishu målas väggarna i blodröda Pollackmönster, och mina cigg är slut. Det gör mig ilsk. I Sri Lanka är maten slut, och medicinerna, och snart vattnet med, och mina cigg. Många döda. Ingen ids räkna.

Osäker på  vilka som är good guys. De som röker Lucky Strike? Och varför säger ingen nånsin nåt gott om islamisterna? De kan väl knappast ha vunnit stöd nog att bedriva effektiv krigsföring bara genom att vifta med Koraner? NÅT mer än islamister måste de väl ändå vara? Och regeringen inte kan hålla samman landet, är det då klokast att stödja den eller att rekonstruera statsbildningen. Vem har glädje av att vare sig Somalia eller Sri Lanka existerar i sin nuvarande form? Många funderingar. Mycket är osäkert. En sak är säker: så länge det finns folk som tror på nationer är vi dömda att harva runt i samma gamla köttsallad.

Jag litar hellre på en människa med moral och en klar agenda än någon som åberopar regeringsmakt. I alla fall. Oftast. Det här är riktiga människor, kom jag just att tänka på. Att fotbollsspelare inte skäms till döds förvånar mig. De kunde väl åtminstone ha anständigheten att offentligen bekänna sin ånger över att de lägger sin enorma viljestyrka och kapacitet på sådana oerhört fåniga sysselsättningar.

Nej, jag har ingen karaktär. Men man hade ju kunnat hoppas att de som har det hade använt sina förmågor bättre!

Idag har jag förstått hur lite jag vet om israelisk inrikespolitik. Bara en massa namn. Detta ska det självklart bli ändring på; hur skulle det väl se ut om jag inte också i framtiden framstod som allvetande? Fram fram! Fånigt vore det att försöka ge en djupanalys av valresultatets följder. Kommer ett starkt Kadima leda till en civiliserad regering, eller till en svag och darrig konstellation av dårar på högerkanten? Och det jävligaste är att det egentligen inte påverkar mig ett smack. De sympatier jag har med den ena eller den andra i konflikten är valda, inte av nån brinnande övertygelse eller ett hjärta som bultar för den eller dem, utan av nåt slags självklart val man gjorde under tidig pubertet. Jag vet inte mycket mer om den här konflikten än om någon annan godtyckligt vald. Fan, jag känner nog inte ens varken judar eller palestinier. Ändå intresserar mig deras eventuella lidande mer än… ja nåt. Alla är vi offer för okunskapen. Mest De fattiga barnen i Afrika, men även oss människor och folkpartister i norr.

Och på tal om nåt annat, så har jag världens grej på gång! Det kommer inte bli av, men vi är åtminstone två om det. Det är en Hemmllizzzzzzzzzzz…. Och så är det för invecklat och bra för att kunna beskriva här och nu. Klockan är ju sent. Och det är kallt och mörkt i Malmö. Och ondskefullt. Och förmodligen rätt mysigt. Illustration bifogas.