2010, en chans till förändring?
Politik är intressant. Vid varje givet tillfälle måste det finnas ett bästa regeringsalternativ, vars styre kommer leda till relativt (det vill säga av de ”valbara” alternativen) maximal framgång för sverige som nation. Detta är en oemotsäglig sanning.
Om någon person bildar sig tillräckligt, läser partiprogram och studerar karaktären hos partiernas kandidater till riksdagsvalet, så är det möjligt, ja faktiskt oundvikligt att dra rätt slutsats. Förutsatt alltså att man besitter grundläggande mänskliga förmågor såsom kritiskt och logiskt tänkade. Tillräcklig information kombinerat med tillräckliga mentala resurser.
Om man bortser från kusingiftesdebatten och de illiterata huliganer som förmodligen ändå inte röstar, så gäller det andra kriteret ganska universellt i Sverige. IQtröskeln för att dra en logisk slutsats är inte högre än att en genomsnittlig 6eklassare eller kvällstidningsjournalist bör klara av det.
Däremot så är det bevisbart att en majoritet av den svenska befolkningen inte är tillräckligt bildad för att den ska kunna ta ett gott beslut i riksdagsvalet. Nå, nej nu förhastar jag mig, man ska inte ge upp allt hopp. Men inte vid ett enda tillfälle sedan den första regeringen Palme (1969-70), det vill säga på sisådär en 40 år, har ett parti fått en egen röstmajoritet. Detta betyder i sin tur att på minst 40 år så har den svenska en majoritet väljarkåren varit inkapabel att avgöra vilket, och rösta på det, riksdagsparti vars politik bäst gagnar Sverige. Räkna på det själv!
Dessutom har man i detta land, och nu tar vi under nuvarande rgeringsform, vid flera tillfällen bytt regeringsmakten mellan olika ideologiska grupper, s k partier, medan deras åsikter och ideologiska bas inte förändrats mer än på sådana plan som är allmängiltiga (exempel: feminism). Är valet av parti att rösta på såpass slumpmässigt hos den genomsnittlige väljaren att partiets ideologi är irrelevant i jämförelse med andra faktorer?
Det är som sagt synd att ge upp allt hopp, jag menar, med lite tur kan de bäst lämpade komma till makten genom någon slags koalitionsregering, men det är ändå oroande att de senaste generationerna (de nu levande och röstande ungefär) bevisligen innehåller en minoritet av välinformerade och/eller klart tänkande individer.
http://www.dn.se/nyheter/politik/mest-finanskris-i-partiledardebatt-1.823620
http://www.dn.se/opinion/debatt/personfragan-avgorande-i-nasta-ars-valrorelse-1.810043
http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2596731.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4679713.ab
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2573415.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4670361.ab
http://www.dn.se/nyheter/politik/vi-kommer-att-vinna-pa-regeringens-passivitet-i-jobbkrisen-1.809594
Taggar: politik, regeringen, valet 2010
mars 20th, 2009 at 2:10 f m
»Vid varje givet tillfälle måste det finnas ett bästa regeringsalternativ, vars styre kommer leda till relativt (det vill säga av de “valbara” alternativen) maximal framgång för sverige som nation. Detta är en oemotsäglig sanning.«
Absolut, men det är bara ord utan poäng om du inte också definierar vad framgång är, och det är där problemet egentligen ligger. Alla har ju sin egen syn på vad framgång egentligen är!
Därmed finns också ett optimalt regeringsalternativ PER VÄLJARE. Det handlar ju om några miljoner, och regeringsskicket vi har idag är till för att hantera det här på något sätt. Demokratiteori A ffs.
mars 20th, 2009 at 2:40 f m
En början till definition som alla håller med om skulle kunna vara såg hög genomsnittsnivå samt lägstanivå av välstånd för sveriges medborgare och invånare (delvis överlappande förstås), utan att man för att uppnå detta minskar antalet medborgare/invånare. Resten, såsom förutom möjligtvis idéer om rättsäkerhet är i princip bara olika föreslagna medel för att uppnå detta. Frågan är alltså inte vad enskilda individer TYCKER skulle vara trevligast, utan vilket alternativt som rent objektivt skulle kunna fördela mest trevlighet till flest osv enligt resonemanget ovan. Det FINNS ett parti vars politik skulle göra flest invånare glada/tillfredställda/rättvist behandlade. Den demokratiskt sinnade borde alltså rösta på detta, och inte növändigtvis på det som skulle gynna den själv. Eller hur?
mars 20th, 2009 at 3:34 f m
Jag håller definitivt med, det är inget snack om saken utöver hårklyverier.
Det problem som faktiskt finns, är att det är praktikskt (och antagligen även teoretiskt) omöjligt att komma fram till vilket alternativ som EGENTLIGEN är bäst, som OBJEKTIVT är bäst. Det finns för många faktorer. Alla går istället omkring med en delmängd fakta kring vad som är idealet — bara den (mycket sympatiska) början till en definition du angav är full av ORD som kan betyda nästan vad som helst när man väl försöker omsätta dem i en nationsomfattande praktik. Dessutom har alla var sin uppsättning fakta kring vilket alternativ som skulle ta oss närmast idealet.
Det jag försöker få fram är att demokratin faktiskt är den bästa lösningen vi kunnat klara ut på exakt det problem du beskriver. Demokratiteori A ftw!