It’s alive!

1989 var ett händelserikt år. Jag började lekis, George Bush blev president i USA, Exxon Valdez läckte för fullt, Öst- och Västberlin blir åter Berlin. Allt detta minns jag mycket vagt, ni får förlåta, jag var ju bara 5-6 år. Men tydligt minns jag den kulturella katastrof som drabbade svenska barn detta år: Sky Channel slutade sändas via kabelnätet. Den kulturskatt som främst The DJ Kat Show förmedlade i form av amerikanska tecknade barnprogram utan textning lovades ersättas av TV4, det nya fräscha svenska alternativet.

Alltså: det tidiga åttiotalets barn (åtminstone den majoritet som bodde i hyreslägenheter) matades med utmärkt underhållning på engelska och fick på köpet, förutom den oundvikliga spårkinlärningen, trendig brittisk television. Varken SVT eller TV4 lärde sig stava till hiphop förrän nån gång runt millennieskiftet, om ni minns. Inte nog med detta, tillgången till den kultur vi såg som våran, den globala, med serier som Transformers, Denver, Thundercats, M.A.S.K., Dick Tracy, Inspetor Gadget, Teenage Mutant Hero Turtles, med många fler, ströps ganska totalt. Dubbade alternativ fanns i mycket liten mån, med till exempel Turtles på TV3, och de räckte i ärlighetens namn knappt som substitut. Skurt började varje program med ett ”Hej skandinavien!” och hans amorfa utseende aktiverade per automatik kräkreflexer. Att Shredder fick kallas Strimlaren talar egentligen för sig.

TV4 kunde ses på kabeltvnätet från och med den 15:e september 1990. Det var en sorgens och de många besvikelsernas dag. Tråk tråk tråk, och den lilla tröst jag kände i att ett alternativ skulle komma (ack hur jag minns den dag jag fick veta vad som komma skulle!) blåstes strax bort. Det var tammefan värre än jag kunnat ana. Provinsiella skitprogram fick samsas med billiga japanska serier, ni vet den sorten där bara ögonbrynen rör sig. Det tog MÅNGA år innan deras trend vände, i och med Soff-i-propp och då var man egentligen redan vuxen. Sorgerna hade börjat hopas och den bitterhet TV4 lät oss inleda årtiondet med fick aldrig chansen att släppa… I samma veva kom arbetslöshet, trist mode, magsår och Jugoslavien, Doktor Alban och E-type stod för soundtracket. Att ha ett fast jobb tappade sin betydelse, teoretisk slöjd infördes här och var (nu ser vi en repris med teoretisk matlagning), alla designers som var dag såg windows95standarddesktopgrönt blev hjärntvättade att endast använda fula färger. Kort sagt: allt gick åt helvete. 90talet var onda år, och det var TV4 som satte tonen. Det var de som började.

Jo ja, svensk kultur började åter vakna runt millennieskiftet och ett förbättrat ekonomiskt läge gjorde livet kanska uthärdligt även för oss och årskullarna omkring. Men så ärrade vi blev…

Detta inlägg postades onsdag, mars 25th, 2009 kl. 9:20 e m och är arkiverad under Saker jag sett. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.