It’s alive!

Det har varit kört för Christiania länge nu, ända sen den danska regeringen beslöt att nu är det slut. Det har inte funnits några större svårigheter med att ställa upp villkor för samarbete mellan stat och fristad som den senare under inga omständigheter kan gå med på, varför staten genom åren fått än mer legitimitet för sina krav. Diskussionen har inte varit, så som vissa vill fått det att verka, mellan två jämbördiga parter utan mellan en stat som har all juridisk rätt och en grupp människor som har all moralisk rätt till området.

 Den senaste domen, som visserligen kan överklagas ytterligare en instans, är bara den näst sista spiken i kistan. Processandet är ett skådespel riktat till folket. Det blir lättare att bygga bostadsrätter på ockuperad mark när man har kan påstå att man givit motståndarlaget möjligheter till förhandling.

De många besluten i denna riktning har tagits av demokratiskt valda politiker, i det här fallet regeringen i samarbete med vågmästarpartiet Dansk Folkeparti. Dessa politiker har fått folkets förtroende att föra sin politik; att föra krig i Afghanistan, att stifta anti-muslimska lagar, att stänga den reglerade narkotikahandeln på fristaden så att den överförs till fria entreprenörer. Afghaner blir ihjälslagna, invandrare tvingas flytta vidare till Sverige och brutala gängkrig skakar Danmark eftersom de danska väljarna låter detta ske.

Äkta Afghaner

Vi har också i Sverige en parlamentaristisk demokrati. Vi väljer ständigt att ge våra styrande fortsatt förtroende i vad de gör. Vi kan, om vi vill, välja in Sverigedemokraterna i riksdagen och se hur våra etablerade partier högervrids och blir alltmer populistiskt, så som de en gång blev tvungna att hantera Miljöpartiet och Kristdemokraterna.  Så som har skett i grannlandet, där hos arvfienden i väst. Hur jävligt det än låter så väljer vi själva vår samtid och vår framtid. Baktiden är lång, och där finns hur mycket som helst att lära, för den som bara orkar bry sig.

Det var under ett antal myggstinna sensommarveckor för knappt ett år sedan jag till fullo förstod det norra inlandets barbari. Mina bärare och jag korsade Dalälven norrut den första molnfria dagen i den sista veckan i juni månad. Föga anade vi vad som låg framför oss…

Expeditionen bar till polcirkeln. Jordens outtröttliga rotation hade fått dess färg att börja flagna, så med oss hade vi bringat halvannat ton Falu rödfärg och två dussin penslar, allt för att vara på den säkra sidan. Efter att vi lämnat Dalaskogarna skulle inga förnödenheter kunna hämtas.

Det är med skam i rösten jag nu måste erkänna att vi var långt ifrån förberedda på de fasor som väntade oss. Visserligen var vi väl provianterade, och bössorna var både väloljade och inskjutna. Vad ingen kunnat ana var hur skrämmande själva landet kunde tyckas för någon som naivt lärt sig att förvänta civilisation!

Allt för många är anekdoterna, och allt för ofta flyter de samman i ett virrvarr av skoskav, blod och svett under en evig sol. Allt för många gånger skrämdes våra bärare på flykten av de vildsinta infödingarna, så att vi tvangs infånga dem och lugna dem med våra gevärskolvar. Till och med dessa stolta nubiska varelser lärde känna fruktan så stark att de släppte våra bärstolar i panik vid minsta spår av de blodtörstiga norrlänningarna och deras kreatur.

En händelse flyter dock oftare upp till ytan än de andra, väcker var tredje natt eller oftare, oavsett hur ihärdigt jag försöker förtränga den ned i glömskans mörker. En afton strax innan augusti månads inträde, något tiotal mil norr om Storsjön, gick vi som vanligt kring lägret för att söka finna spår efter människor. Några av de mytomspunna samerna hade vi ännu ej siktat, och vi skulle tyvärr ej heller komma att göra så. Såhär i efterhand har man endast att antaga, att ifall de en gång existerat, hava de utrotats eller assimilerats med de tämligen vildsinta infödingar som nu strövar mållöst i landskapet.

Ett djuriskt vrål skar genom den onaturligt ljusa aftonen, och skräckslagna släppte vi alla vad vi hade för oss och rusade mot ljudets källa. Det visade sig vara en ung ”man” som fastnat i en av sina stamfränders fångstanordningar. Med viss möda befriade vi honom ur vad som senare visade sig vara ett slags björnfälla, och förband det som återstod av hans vänstra ben. Ehuru oförmögen att tala något som helst civiliserat språk, visade han med komiska gester och miner sin tacksamhet. Så snart han fått något att äta och dricka visade han med en förvånande entusiasm oss till ett närliggande läger bestående av enkla hyddor, sammanfodade av djurhudar, thinsulate och eternitplattor. Liksom vi behöver dem för att verka långa och rena tycks de behöva oss för vårt avfalls skull. Det är väl vad man kallar ett slags kretslopp!

Den först skeptiske hövdingen visade sig snart välvillig. Fastän många av de våra fallit offer för sådana som han uppvisade han ingen särskild hotfullhet. Även dessa enkla varelser kunde alltså tygla sin aggression! Vi utbytte både gåvor och ord, deras medicinman hade uppenbarligen tillbringat något år i sin barndom under översikt av etnologer i huvudstaden. Vår närvaro störde dem inte; de uppskattade de pärlor och knivar vi förde med oss, och än mer hade de större saker att bekymra sig över. Zigenare.

En särskilt ondsint klan hade härjat deras revir, och nu återstod endast minnen och sargade torson av deras barn och unga. Enligt sedvanligt modus operandi hade genitalia, lemmar och huvuden särats från kroppen på de stackars offren, för att brukas i deras kannibala och satanistiska riter. De relativt zigenarna mänskliga norrlänningarna var förlamade av sorg och ilska, och kunde inte mycket annat göra än att samla återstoden av sina kära i benhuset, där de fick förenas med förfädersandarna.

Vi återvände strax till lägret. Den aptit vi tidigare känt var av förklarliga skäl som bortblåst. Det var hög tid att röra sig, medan norrlänningarna höll sig lugna och innan zigenarna skulle hemsöka även oss. Skavsåren, törsten och sömnlösheten från veckan som följde under vild flykt norrut har gått över sedan länge. Skräcken däremot, skräcken…

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2907835.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5114054.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/falsk-film-dar-barn-begravs-levande-1.873177

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5123040.ab

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2922765.svd

Skönhetstävlingar i stil med Fröken Sverige och dess högre divisionssytrar Miss Universe usw har länge varit ett bespottat fenomen här i Sverige, och för den delen i resten av den civiliserade världen. Dessa har, med viss rätt, beskyllts för ytlighet och objektifiering av de kvinnokroppar som deltagit. Vissa av dessa kroppar kan mycket väl ha haft själ, men i väntan på klara rön i frågan är det synd att spekulera.

Någon tävling där man premierar en människas (eller mer speciellt en kvinnas, det är ju dem det generellt sett är synd om) inre har däremot inte synts till, trots att det väl ändå vore vad vi efterlyser. God karaktär, hög moral och respektabel klädsel ses är helt enkelt inte tillräckligt sexigt för att sälja enligt rådande normer. Hur långt vi har kommit? Döm själva!

Några som kommit betydligt längre i sitt jämställdhetsarbete är uppenbarligen Saudiaraiben, som nu arrangerar Miss Beautiful Morals. Prissumman är blygsam, men äran desto större! Att bedömas ha högst moral och inre skönhet i Saudiarabien är ingen liten prestation. Inga bikinis, inga aftonklänningar, inga avsugningar backstage för att blidka domarna. Bara 200 unga damer mellan 15 och 25 som (på riktigt) vill vara goda förebilder för landets unga.

Får vi snart se motsvarande program i svensk version, på säg TV3? Vi kan bara hoppas!

Det Saudiska samhället är ett oväntat föredöme när det gäller kvinnors rättigheter. Där ges kvinnor av alla åldrar rättigheter som svenska motsvarande endast kan drömma om. Hur ofta tillåts t ex en svensk åttaåring skilja sig? Tänkte väl det. Bättre det än läget här hemma och i det sekulariserade Turkiet, där kvinnor skjuts för att de inte vill giftas; där sexualiteten är så avpersonifierad att mödomshinnan är ok att diskutera! Den svenska kvinnans frihet är i sanning en myt.

1989 var ett händelserikt år. Jag började lekis, George Bush blev president i USA, Exxon Valdez läckte för fullt, Öst- och Västberlin blir åter Berlin. Allt detta minns jag mycket vagt, ni får förlåta, jag var ju bara 5-6 år. Men tydligt minns jag den kulturella katastrof som drabbade svenska barn detta år: Sky Channel slutade sändas via kabelnätet. Den kulturskatt som främst The DJ Kat Show förmedlade i form av amerikanska tecknade barnprogram utan textning lovades ersättas av TV4, det nya fräscha svenska alternativet.

Alltså: det tidiga åttiotalets barn (åtminstone den majoritet som bodde i hyreslägenheter) matades med utmärkt underhållning på engelska och fick på köpet, förutom den oundvikliga spårkinlärningen, trendig brittisk television. Varken SVT eller TV4 lärde sig stava till hiphop förrän nån gång runt millennieskiftet, om ni minns. Inte nog med detta, tillgången till den kultur vi såg som våran, den globala, med serier som Transformers, Denver, Thundercats, M.A.S.K., Dick Tracy, Inspetor Gadget, Teenage Mutant Hero Turtles, med många fler, ströps ganska totalt. Dubbade alternativ fanns i mycket liten mån, med till exempel Turtles på TV3, och de räckte i ärlighetens namn knappt som substitut. Skurt började varje program med ett ”Hej skandinavien!” och hans amorfa utseende aktiverade per automatik kräkreflexer. Att Shredder fick kallas Strimlaren talar egentligen för sig.

TV4 kunde ses på kabeltvnätet från och med den 15:e september 1990. Det var en sorgens och de många besvikelsernas dag. Tråk tråk tråk, och den lilla tröst jag kände i att ett alternativ skulle komma (ack hur jag minns den dag jag fick veta vad som komma skulle!) blåstes strax bort. Det var tammefan värre än jag kunnat ana. Provinsiella skitprogram fick samsas med billiga japanska serier, ni vet den sorten där bara ögonbrynen rör sig. Det tog MÅNGA år innan deras trend vände, i och med Soff-i-propp och då var man egentligen redan vuxen. Sorgerna hade börjat hopas och den bitterhet TV4 lät oss inleda årtiondet med fick aldrig chansen att släppa… I samma veva kom arbetslöshet, trist mode, magsår och Jugoslavien, Doktor Alban och E-type stod för soundtracket. Att ha ett fast jobb tappade sin betydelse, teoretisk slöjd infördes här och var (nu ser vi en repris med teoretisk matlagning), alla designers som var dag såg windows95standarddesktopgrönt blev hjärntvättade att endast använda fula färger. Kort sagt: allt gick åt helvete. 90talet var onda år, och det var TV4 som satte tonen. Det var de som började.

Jo ja, svensk kultur började åter vakna runt millennieskiftet och ett förbättrat ekonomiskt läge gjorde livet kanska uthärdligt även för oss och årskullarna omkring. Men så ärrade vi blev…

Imorse såg jag morgontv, det enda goda med morgnar. Det och morgonljus kanske. Och för en gångs skull fick jag lära mig nåt…

Våld är ett hot mot demokratin. Vare sig det är i fascistisk eller anarkistisk (har ni tänkt på att yttringarna och följderna av dessa diamteralt motsatta ideologier är precis likadana?) anda så går det mot allt det som gör oss människor värda att se oss som något mer än apor i lustiga kläder. Det spontana våldet är skrämmande på sitt vis, det organiserade på sitt. Det organiserade är ibland nödvändigt för att kontrollera det spontana och utifrån detta bygger man stater och så vidare. Allra mest skrämmande är kanske det organiserade men icke välvilliga våldet. Vi kan kalla det terror eller nåt helt annat. Nu är det dags för en kort utvikning.

Dansk folkeparti har lyckats med just det Sverigedemokraterna endast till hälften kunnat, att uppnå status som ett seriöst parti och ta plats i parlamentet. Mycket talar för att SD kommer lyckas med samma sak 2010, och de ser sig också som varandras motsvarigheter. DFs lycka var att de, när de började framstå som ett hot mot de etablerade partierna, fick draghjälp av att dessa då antog deras xenofoba politik varigenom de inte längre tycktes lika extrema. Denna brunsjuka visade sig vara så smittsam, och populismen så populär, att i princip alla folketingspartier gav sig på de nyinflyttade och mörkhåriga. Oavsett om DF alltså sitter i regering eller ej så är deras politiska inflytande äckligt stort. Att Danmarks nuvarande statsminister, den fördömelseliberale Anders Fogh-Rasmussen nu är halvklar som NATOordförande trots att han har ryggrad som en sjögurka är underligt.

Varför liberaler (eller rättare sagt folkpartister) har så nära till Islamofobi och liknande fenomen är egentligen bortom mitt förstånd. Frihet och jämlikhet åt alla, så länge de tycker samma som en själv? Demokrati och yttrande/klädesfrihet är förbehållet dem som inte tycker det är stötande med minibikini och horannonser i kvällspressen. Här hemma har vi sett liknande tendenser, särskilt från allianspartierna, att blidka bonnhögern med förslag om värderingskontrakt och så vidare.

Nog med historia, dags för det nybakta: Med anledning av det ack så aktuella gängvåldet i Storköpenhamn (i princip halva danmark, räknar man med Århus så blir det i princip hela Danmark), mellan MCgäng och ”invandrargäng” (att de senare inte skulle ha fler inbördes gemensamma saker än att de kommer från valfritt utland känns orimligt, men nu är det så de benämns) om narkotikahandeln så har DF kommit med ett lika provocerande som ogenomförbart förslag. Den sittande regeringens förslag om att skärpa straff för gängrelaterat (i sammanhanget motsvarande vad vi i Sverige kallar organiserad brottslighet) räcker enligt dem inte alls. För att sammanfatta deras reviderade bandepakke* i några punkter:

• Barn till invandrare ska tvångsplaceras i förskolor. Om föräldrarna vägrar så ska barnen tvångsfjärnas. Nej vad heter det på normal svenska, eeh…  Omplaceras? Ni vet vad jag menar, eller rättare sagt DF.
• Om olovliga vapen påträffas i en bil ska polisen kunna konfiskera denna och sälja den på auktion, oavsett om bilägaren har något som helst med vapnen att göra eller ej.
• Det ska inte få bo mer en 25% invandrare i ett kvarter/område. Tvångsförflyttningar kan alltså bli aktuellt. Jrf Sabunis riv-hela-skitenförslag

Man kan väl säga att deras föreslagna åtgärder åtminstone är riktade. Antar de att också alla knuttar (SÅ jag har längtat efter att få använda det order) kommer från utomeuropeiska länder? Är droghandel etniskt bundet till den klart definierade gruppen De Andra (dit malmöbor såkart räknas in)? Och i så fall, varför har jag aldrig fått veta det? Har de dealers jag umgåtts med FÖRKLÄTT sig, och varför säger i så fall inte media nåt om det? Nånstans här lurar en skandal omgiven av stanken av illa begravna hundar.

Det här kommer självklart inte bli verklighet, eftersom det är rent egendoms- och grundlagsstridigt att konfiskera oskyldigas bilar och barn. Det är om bilarna reaktionerna varit starkast, inte om tvångsplaceringa av barn. Liknande förslag, riktat mot till exempel Extremister på Rosengård är att vänta i Sverige, om även de svenska ”liberala” partierna fortsätter sin trend att överta populisthögerns argument för att behålla sina väljare. Det är genom sådana här utspel det onda laget vinner sin makt! Så länge regeringen tar intryck av deras idéer behöver främligsfientliga partier inte sitta i den, knappt ens i riksdagen. Nej, det är inte bara högerns förmåga att påverkas vi ska oroa oss för. Och det är kanske allra mest oroande.

*gängpaket. Ordet har trevliga ordvitsvibbar på danska då det även ungefär betyder svordomspaket.

De senaste svenska filmåren har varit ganska magra. Visserligen har vi sett en och annan succé som Män som hatar kvinnor och Låt den rätte komma in, men låt oss ansikta det, inget direkt intressant! Trogna filmatiseringar av kiosklitteratur kan inte ses som annat än slöseri med pengar och biografbesökartid.

Därför att det uppfriskande att någon har modet att göra en science fiction, som dessutom är helt befriad från den tyngande logik och tv4säljbarhet som likt dimma kletar sig in i var och varannan produktion nu för tiden. Kenny begins försöker inte vara annat än det som gör film bra. Visuella poänger och ekon från den realitet och tvhistoria den paroiderar, allt leder till ett samlat intryck: Kennymakarna pissar på allt och alla, och gör det med stil. Det här är FamiljeFilm, sevärt för alla oavsett ålders- eller socialgrupp. Bra mycket större genialitet uppvisas, vilket är än mer imponerande med tanke på hur lätt filmen är.

Att våga ha kvinnor som behöver räddas, ett arketypsikt måste i genren, utan att be om ursäkt för det är betydligt modigare än att filma, ja till exempel en nakenspyende Sanna Bråding eller Noomi Rapace under våldtäkt. Ett exempel bara… Det här är radikalt.

Den har varit produktiv… En massa nya bilder i Gömdasektionen, nu senast från Helsingborg, plus en hel drös recensioner, dikter och att Alek joinat på heltid!

Gömdateamet har dragit till Malmö över dagen. Passade på att äta lite med!

Visst är det åt helsike att upphovsrätten på inspelad musik ökar från 50 till 95 år, men vad hjälper det att jag bloggar om saken? Nåja, bered er på färre roliga skivor i framtiden, såvida ni inte spelar in dem själva! En god sak med det hela är förstås att de rabiata upphovsrättsförfäktarna inte längre kan påstå att de handlar i musikernas intresse. Hur många kreatörer lever 95 år efter inspelningen?

http://www.dn.se/kultur-noje/hannas-bolag-hotas-av-95-arig-inspelningsratt-1.827006

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/operans-dramaturg-ett-kulturarv-gar-forlorat-1.823971

Steso Songs ska till (är på, har varit på?) SXSW. Alla som nånsin varit på Debaser och blivit dumpade, blivit kära och fått ligga samma natt håller tummarna för att hon INTE lyckas internationellt utan fortsätter kuska runt på våra midre scener. Jag vill ha henne för mig själv såklart! Fast jag kan dela med mig också. Som i äppelvisan. Gud vilken jobbig låt förresten. Inte på grund av innehållet, men TONEN! Noone likes a gnällkärring, inte ens om hon skriver schyssta melodier. Steso skulle ALDRIG göra så!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2581239.svd

MacGyver ska bli film. Ni som bryr er vet vad jag menar, det här är stor grejer. Resten kan titta bort nu. Självklart är det fel fel fel på nåt vis, att ge sig på sådan en klassiker, men det är inte det som gnager den här gången. SÅ länge sen är det väl inte vi var unga att det redan är nostalgi och dags för en nyversion? Men, och det här är ett schysst men så jag prövar igen: Hrrm… Men, hopp finnes. Dino De Laurentiis, en av mina absoluta favorititalienare (i liga med langobarderna, Octavianus, och de andra) kommer att hålla i trådarna. Som medproducent kommer även hans dotter Rafaela stå. Tidigare har talats om en remake på hans gamla Barbarella – Queen of the galaxy, men det projektet verkar ha avstannat. De som vill bilda sig vidare i europeisk filmhistoria rekommenderas ta en titt i hans katalog: Conan the destroyer, Flash Gordon, The Great Train Robbery, Goliath and the island of vampires samt det här årtusendets Hannibalfilmer… Listan är allt för omfattande för att sammanfattas på dessa få rader.

 http://www.hollywoodreporter.com/hr/content_display/film/news/e3i68061ff8eae6a6378b95223f0ab4e6ea

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article4659119.ab

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/macgyver-snart-ocksa-pa-film-1.822542

Påven och kondomerna? Det tar vi imorn! Prommis!

Det finns ingen anledning att tro att det inte finns lyckliga horor. Antalet prostituerade är tillräckligt stort för att alla möjliga attityder till sysslan ska rymmas i gruppen. Så nu kan vi släppa den punkten.

Svenska sexhandelslagar har stiftats över huvudet på både säljare (värt att debattera anser vissa) och köpare (färre anser detta vara värt att diskutera). Huvudargrumentet till det nuvarande totalförbudet är att kvinnor far illa av att sälja sex, oavsett vad någon säger. Ifall detta påstående är en generell sanning eller ej är en debatt som återkommer med jämna mellanrum, gärna åtföljt av nån fin avhandling av ena eller andra ståndpunkten.

Vad som allt för sällan frågas är huruvida man behöver något sådant argument. Det är lika ok att från samhällets sida säga att ett fenomen i sig är ont, och därför ska förbjudas. Om ett ständigt nytta/skadavägande skulle legat till grund för lagstiftningen i Sverige så hade vi till exempel inte haft en sådan drogpolitik som vi nu har. Ändock, istället för att objektivt väga farorna av konsumtion av alkohol, cannabis, heroin, bajamajatvål och allt vad man vill; därefter sätta en minimi- eller nolltoleransgräns och lagstifta logiskt så har vi på grund av tradition och vanevärderingar satt de lagar som passar oss. Och nej, jag sätter inga citationstecken kring ‘oss’, riksdagen är folkvald. Varken piratpartiet eller något hypotetiskt cannabisparti kommer att komma in i riksdagen de närmasta 50 åren i alla fall, eftersom folk(et)s värderingar itne nödvändigtvis är baserade på objektiva fakta. Anser en majoritet att cannbis är fel (inte onyttigt eller illadoftande) och hor är omoraliskt, låt då våra lagar vara därefter. Värderingar är inte alltid logiska, och inte alltid ”rätt”, men de är ändå del av det som definierar ett folk och en kultur.

Ännu inte övertygade? Tänk då på alla de kräk som springer runt på våra gator och slåss för nöjes skull; våldtar och demolerar tunnelbanevagnar, förslösar landstingets budget. Riktat mord på dessa skulle kanske vara till nytta för mänskligheten, men likförbannat är det fel.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-ar-sex-arbete-1.808388

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/susanne-dodillet-ar-sex-arbete-svensk-och-tysk-prostitutionspolitik-sedan-1970-talet-1.803322