Arkitektur
Skulptur
Litteratur
Musik
Bildkonst
Där har vi i huvuddrag konstarterna sammanfattade. Nån som har nåt att tillägga? Nej, tänkte väl det. Någon som har ett exempel på god konst producerad efter 1914?
Tiden är ett svårgripbart begrepp. Det är nära kopplat till förändring, till exempel föremåls förflyttning i rummet. Tidens fullständiga beroende av rummet, är inte svårt att förstå, och åtminstone ur en materialistisk synvinkel är den helt självklar. Den som har funderingar angående saken ur ett fysikaliskt perspektiv kan ju fundera lite eller göra som dagens ungdom föredrar: kolla på wikipedia.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Rumtid
Om man begränsar sig till vår mänskliga halvdimensionella upplevelse av tiden (nåja, det finns de som säger sig uppleva framtiden men det får vi ta en annan gång) så slås man av hur mycket förflutet man har. Att uppleva nuet är en neurologisk omöjlighet på grund av att det tar tid för de elektriska signalerna från våra sinnesorgan att nå hjärnan och där tolkas till en helhet som presenteras för vårt medvetande.
Vissa kulturer och religioner, inte helt separabla begrepp för övrigt, har en idé om tiden som cyklisk medan andra ser den som linjär; allt började si och slutar så. Här märker vi igen tidens egenskap av skugga till rummet, köttet och det jordiska. Har man en linjär tidssyn kan man antingen anse att saker och ting och mer specifikt världens tillstånd på det stora hela inte förändras så värst mycket. Inget blir varken bättre eller sämre och vi dras med en obotlig tendens att gnälla på nuet och att oroas inför framtiden. Detta orsakar handlingar i syfte att förbättra framtiden, vilket på grund av människans och hennes upplevda världs ordning är fåfängt. Det går också att säga att det alls inte är hopplöst att försöka rädda världen; att historien är en serie framsteg till en mer och mer välordnand tillvaro och att framtiden är värd att sätta sitt hopp till, ty den är full av honung, mjölk och väna jungfrur, alternativt riktigt coola robotar och sånt där krafs. Den tredje stångpunkten är den jag delar med många döda och ett hyfsat antal levande; det var bättre förr. Kanske har då och då ett synbart framsteg uppnåtts men strax, på det stora hela, framstått som en skitsak i jämförelse med de oväntade bieffekter som kommit på köpet. Guldålder följdes av silverålder följdes av bronsålder följdes av järnålder och här står vi nu i människornas ålder. Vi är utsparkade ur lustgården; arbetar, åldras och dör; efterföljs av ytterligare generationer med samma oförmåga att slita sig ur det köttsliga med alla sina begränsningar.
Trots allt detta har Vi (och då menar jag knappt någon nu levande) lyckats prestera ett och annat vackert. Futila försök att fånga det eviga och sköna, javisst, men allt har inte varit ont. Detta sköna har kommit att legitimera vår historia, satt ett värde i mänsklighetens existens. Genom kulturen, konsten, har människan satt sig över sina bröder termiterna. Babylonierna och Assyrierna sörjs, inte för att deras gener dött ut eller för att de är den nödvändiga länken för att lösa klimatkrisen, utan för att deras tungomål är dött som en överkörd grävling. Deras klädedräkter, de färger de såg och den djupare meningen i deras litteratur har glömts fastän deras kött ännu arbetar, åldras och ibland massakreras av amerikanska legosoldater. Aztekernas blodtörst ersattes av spansk, men ändå saknar vi deras ord, bilder och skupturer. Inte rent fysiskt, men andligt. Vem kan idag förstå dem?
Nåväl, det förfluta är… förflutet. Det är ingen mening att jaga de vatten som runnit under valfri bro (inte såvitt vi vet i alla fall, se tidigare inlägg http://rollo.bloggproffs.se/2009/02/17/loften-och-magi-och-spannmal/). Vår vilja måste alltså vändas åt vår närmaste framtid, helt oavsett vilken typ av tidsuppfattning man har. Vad har vi kvar att rädda? Är vår kultur ens värd att minnas?
Vill någon vara så god att nämna en vacker byggnad, från säg de senaste 100 åren? Är allt inte bara förskönade baracker? De arkitekter som ständigt våldför sig på ögat med klossar, och uppstötningar i betong och metall, vem vill minnas deras namn? Utsmyckningar ses som hinder för att utforska den sköna formen i sig, men då de tycks misslyckas i varje försök… Ja med risk för att låta som en morförälder, vad är det för fel på lite blommor? Santiago Calatravas Turning Torso står i Malmö likt en vitmålad grispenis omgiven av en cirkulär vattenansamling som ska synas bottenlös med hjälp av svart kakel i botten. En försök att efterapa neolitiska fruktbarhetssymboler, men deras bautastenar omgivna av cirklar av mindre är mer tilltalande för ögat. Säg gärna att huset är häftigt, men kom inte och påstå att det är vackrare än ett medelmåttigt barockpalats! Inte ens arkitekten själv kan påstå något sådant! Ja, det är bara ett exempel bland miljoner, det byggs många hus, men ack vad är det talande! Sveriges kanske mest hyllade byggnad det senaste årtiondet är… fult.
Skulpturen lider illa. Den verkar ha drabbats av samma pest som arkitekturen. Oformlighet, sjukdom. Konstfärdigheten kan inte, får inte, vara utdöd men viljan att skapa skönhet är det. Litteraturen litar allt mindre vad den kan säga, utan på hur underliga sätt den kan göra det. Formen är inte längre en förskönande begränsning utan ett egenmål. Visst kommer ni nu slänga exempel efter exempel på undantag efter mig, men i stort så har jag rätt. Se på Gömdadebatten, Liza Marklund har kritiserats för att hon varit författerska och inte journalist, trots att hennes kreativa input främst legat i att ha ändrat ett par små sakförhållanden för att garantera anonymitet för alla inblandade. Dessutom, och detta är än viktigare, så hade mycket få av hennes belackare läst boken och känt samma sympati och indignation om hon framställt sin Mia som så underklass hon var, och hennes make så inte fullständigt ond och jättearabisk som han var. Det är inte författerskan det är fel på, men läsarna som kräver ett oskyldigt medelklassoffer. Nåja, detta är inte poängen, så låt oss gå vidare. Nittonhundratalsmusik är övningar i disharmoni. Så var det sagt. Bildkonsten… ja ord som degenererad konst klingar inte väl. Och det är inte konstnärerna som är underbegåvade, det FÅR inte vara så. Det är konstens roll i samhället som så tydligt förändrats. Underhållning ska vara lätt och konst ska vara konstig. Detta är västvärldens gemensamma kanon.
Den konst som idag i sanning provocerar är den som faktiskt fungerar som underhållning och njuting utan att detta ska behöva låtsas. Picasso målade… intressant, och han var utan tvivel ett av nittionhundratalets sanna genier, men han kan inte hängas på väggen. Warhol satte fingret i det varande konstsåret på ett än mer intelligent sätt när han med den sina ohyggliga och vackra tavlor, filmer och installationer dödade konsten. Efter postmodernismen kommer inget. Det hörs på namnet. De sista av våra bildkonstnärer som tar hänsyn till kronologin, och låtsas om vårt föregående århundrade har bara vandalism kvar. Och vad har vi att göra annat än att låta dem hållas? Om dagens konstnärer verkligen avbildar sin samtid och framtid, så finns kanske inte så mycket kvar som är värt för nästa civilisation att minnas. Om det sista vackra gjordes av jugendkonstnärerna, varför då inte återgå till de skönhetsidealen? Att skapa kläder, målningar, musik, litteratur och så vidare som är uppenbart sämre, varför fortsätta på detta spår? Varför vilja vara Miami Vice när man kan vara Wienersecession? Du poet eller målare som vill skildra misären, ha åtminstone anständigheten att vilja överträffa Baudelaire eller Goya. Att låtsas om att de aldrig funnits är ett brott mot mänskligheten. Ignorans är aldrig en ursäkt.
Det där med tiden är konstigt. Kanske gick världen under redan vid Världskrigets början?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2547359.svd
http://www.aftonbladet.se/kultur/article4474622.ab
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2543785.svd
http://www.aftonbladet.se/kultur/article4434654.ab
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/konstfacks-skandaler-skapar-oro-for-konsthogskolors-framtid-1.811969
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2478171.svd
http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article4540115.ab
