Medan vinkulturen här i den kalla nord fått sig ett sensationellt uppsving under de gångna två årtiondena har en annan klassisk njutningsform helt tappat mark; dess idkare hånas nu som monstra på samma sätt som vindrickare hånades som fjollor fordom. Att tobak behandlas så styvmoderligt av de trendkappevändande kultursnobbarna i den tredje statsmaktens korridorer är avskyvärt men sant.
Den unikt svenska metoden att avnjuta tobak, som av naturliga skäl också dyrkas i de förlorade östra landskapen, är värt ett kapitel i sig. Det är också värt en mer kunnig skribent, men vi kan notera att snusningen (inkluderande nypåfundet påssnus) av fuktigt snus fått en renässans från 80talet och framåt i antirökpropagandans spår. Från att ha varit en skogsgubbesyssla har det blivit ett pandemografiskt fenomen, på gott och ont. Snusandets hantverk, framställandet av den perfekta prillan und so weiter, har blivit lidande under mentorslösa nybörjare antagit fenomenet, och påssnusets införande har knappast bidragit till att upprätthålla den traditionella konstfärdigheten.
Den ännu dominerande formen är förstås rökning, även om den tragiskt nog minskar. Som en spännande och månfacetterad kulturyttring är den värd att bevara i sig, likt de hotade samiska, romska kulturerna, baletten och presstödet till mindre tidningar. Gravt förtalat som roten till allt ont (som vi ju alla vet är pengar; pengar är tid men inte tobak) har detta de intellektuellas signum förpassats till skamvrån. Rökare förföljs och förolämpas ständigt, med en hänsynslöshet man aldrig skulle visa till exempel kvällstidningsläsare eller dansbandsfans, trots att dessas nedbrytande effekt på själva civilisationens fundament får anses bortom beviskrav. Medan dessa ostört får utgjuta sitt etter på samhällets eroderande grundpelare så trakasseras alltså vanliga hederliga tobaksnjutare som om vore de paria. Inte ens utomhus får man längre röra sig fritt med sin utandningsluft, trots att denna diffunderar ohyggligt fort oavsett var man står.
Det främsta argumentet ”folk” har emot denna högst kultiverade vana är dess hälsofarlighet. Låt oss först bemöta lungcancern. Visserligen ökar luncancerrisken enormt, räknat i procent. Men eftersom chansen redan från början är så absurt liten så innebär det i praktiken att endast i storleksordningen 2% av alla rökare drabbas av denna ”farsot”. Att sedan påstå att rökare med största sannolikhet skulle komma att dö av vanan, låt vara av det ganska diffusa begreppet ”hjärt-kärlsjukdomar” är ytterst problematiskt. Det är ok att påstå att rökning i sig förkortar den förväntade livstiden, men i princip alla dödsfall inbegriper att hjärtat lägger av. Tyvärr är läkare allt för sällan skickliga att förstå de statistiska resultat de producerar. Hade de kunnat räkna så hade de förmodligen inte valt läkaryrket från början. I dagens Sverige förväntas alla leva sina liv så pass länge att de sisa 10-15 åren inte kan framlevas under värdighet. Förlorad värdighet och kontroll över tankeförmåga och avföring är att förvänta. Att avstå möjligheten att dö av en lyxvara med ursäkten att man absolut vill uppnå denna ålder för att istället dö i alzheimers eller av något annat ”naturligt” skäl är inte nödvändigtvis värt besväret om det är till priset av livets goda.
Nå, åter till det lustfyllda; tobaksrökningens alla fördelar! Att säga ”njutning” är att göra det allt för enkelt för sig, men här finns inte heller varken tid eller rum för en sann genomgång av alla dess sidor. Den främsta anledningen att folk börjar röka är att rökaren omges av en sofistikerad men ändå farlig air; den som röker är betydligt mer James Bond än den som inte gör det. Detta gäller för övrigt inte bara cigaretter, utan även cigarrer och cigariller, och för den delen de olika formerna av pipa. De tonåringar som vill ligga mer och därför börjar röka gör alltså helt rätt. Inte nog med att rökningen bidrar till viktminskning och ger den tidigare nämnda ökade attraktionsfaktorn; huden åldras också en smula vilket får rökaren att se något mer mogen ut.
För att inte nämna alla de njutbara sociala situationer som tobaken skapar; möten på jämlika villkor ett fikarum aldrig kan komma i närheten av. I rökrutan eller på den anvisade balkongen finns inga hierarkier. Många är de som genom århundradena prisat de stunder av ro och eftertanke en väl avvägd tobaksblanding kan skapa. Koncentrationshöjande och stimulerande samtidigt som det av estiska och tekniska skäl kräver lugn, stillasittande och avsatt tid är detta det ultimata tillbehöret för varje filosofisk diskussion eller meditativ stund i biblioteket. Fördelarna framför alkohol är i sammanhanget självklara.
Rökning 1A får sägas vara cigarretter. Det är vanligast, minst omständigt och i särklass populärast. Cigarrettmetoden populariserades under och efter Krimkriget, då brittiska soldater kombinerade turkisk tobak från demolerade vattenpipor (vi kommer till dem strax) med det billiga krutomslagspappret. Ett modernt otyg är filtren, som visserligen minskar hälsofarorna marginellt, men i praktiken endast är fula och skräpande engångsmunstycken. Den som inte vill ha tobakssmul i munnen rekommenderas alltså skaffa ett riktigt munstycke. Cigarrer och cigariller är två närstående och mer urpsrungliga metoder, där man ersatt pappret med rullade tobaksblad. I tillverkningen av en bättre cigarr väljs de vackraste bladen ut för ytterhöljet, och själva cigarrens form påverkar rökupplevelsen lika mycket som dess storlek. Det är hantverksskicklighet i full paritet med den hos vintramparbönderna! I särklass står här de kubanska cigarrerna, lika mycket på grund av jord och klimat som yrkeskunskap och tradition. Det är den här typen av hantverk det är varje god människas plikt att stödja.
Pipan, och dess syster vattenpipan har också de sina unika nischer. Den vanliga pipan är visserligen mobil, men gör sig likt all annan rökning bäst i en stilla miljö. Vattenpipan kräver det. Här kyls tobaken, som kan vara smaksatt, genom att passera en vattenfylld kammare. Röken i sig kommer alltså innehålla samma saker, men smaka lenare. Processen att starta och upprätthålla glöden kräver viss vana och fingerfärdighet, men när man väl lärt sig detta är det värt allt besvär. Vattenpipan har som vi alla vet ett orientaliskt ursprung. Här har vi ett utmärkt exempel på mångkulturens värde; inte bara ny mat, dryck och musik förs till oss genom invandringen.
För den som inte själv röker gäller självklart att visa hänsyn. Att ha askfat redo för besökande är kutym, liksom att vid bjudningar tillhandahålla rökverk. Inte skulle du väl bjuda på kaffe utan att ställa fram en sockerskål? Astmatiker är genetiskt underlägsna individer (tyvärr), så att inte bjuda dem till kalas dit rökare är bjudna är ok. Med lite positivt tänkande kan man se det som en prezygotisk barriär mot spridning av recessiva alleler.Till sist några väl avvägda råd till den som vill börja röka:
- Lär dig från början att veta när du bör och inte bör ta halsbloss. Det SYNS när du tar munbloss på cigg, och det ser inte bra ut. Det KÄNNS när du tar halsbloss på en cigarr, och det känns inte bra.
- Se till att lära dig var din favorittobak säljs, många etablerade kedjor såsom Hemköp och ICA kan ibland ha skandalöst dåligt utbud i sina kassor. Det är självklart också bra att variera sig. Kom ihåg; omväxling förnöjer!
- Se till att alltid ha en bra tändare på dig! Människans bästa vän heter Zippo. Miljövänlig i det att den fylls på och inte slängs bort, samt av högsta kvalitet. Det går förstås utmärkt att låtsas att man inte har tändare om man ska ragga, men att ändå ha en är ändå viktigt; tänk om någon frågar DIG om eld!
- Det är aldrig för tidigt, eller för sent att börja röka!
De säger att rökning är skadligt och beroendeframkallande. Det sa de om sex med…
