It’s alive!

Det var under ett antal myggstinna sensommarveckor för knappt ett år sedan jag till fullo förstod det norra inlandets barbari. Mina bärare och jag korsade Dalälven norrut den första molnfria dagen i den sista veckan i juni månad. Föga anade vi vad som låg framför oss…

Expeditionen bar till polcirkeln. Jordens outtröttliga rotation hade fått dess färg att börja flagna, så med oss hade vi bringat halvannat ton Falu rödfärg och två dussin penslar, allt för att vara på den säkra sidan. Efter att vi lämnat Dalaskogarna skulle inga förnödenheter kunna hämtas.

Det är med skam i rösten jag nu måste erkänna att vi var långt ifrån förberedda på de fasor som väntade oss. Visserligen var vi väl provianterade, och bössorna var både väloljade och inskjutna. Vad ingen kunnat ana var hur skrämmande själva landet kunde tyckas för någon som naivt lärt sig att förvänta civilisation!

Allt för många är anekdoterna, och allt för ofta flyter de samman i ett virrvarr av skoskav, blod och svett under en evig sol. Allt för många gånger skrämdes våra bärare på flykten av de vildsinta infödingarna, så att vi tvangs infånga dem och lugna dem med våra gevärskolvar. Till och med dessa stolta nubiska varelser lärde känna fruktan så stark att de släppte våra bärstolar i panik vid minsta spår av de blodtörstiga norrlänningarna och deras kreatur.

En händelse flyter dock oftare upp till ytan än de andra, väcker var tredje natt eller oftare, oavsett hur ihärdigt jag försöker förtränga den ned i glömskans mörker. En afton strax innan augusti månads inträde, något tiotal mil norr om Storsjön, gick vi som vanligt kring lägret för att söka finna spår efter människor. Några av de mytomspunna samerna hade vi ännu ej siktat, och vi skulle tyvärr ej heller komma att göra så. Såhär i efterhand har man endast att antaga, att ifall de en gång existerat, hava de utrotats eller assimilerats med de tämligen vildsinta infödingar som nu strövar mållöst i landskapet.

Ett djuriskt vrål skar genom den onaturligt ljusa aftonen, och skräckslagna släppte vi alla vad vi hade för oss och rusade mot ljudets källa. Det visade sig vara en ung ”man” som fastnat i en av sina stamfränders fångstanordningar. Med viss möda befriade vi honom ur vad som senare visade sig vara ett slags björnfälla, och förband det som återstod av hans vänstra ben. Ehuru oförmögen att tala något som helst civiliserat språk, visade han med komiska gester och miner sin tacksamhet. Så snart han fått något att äta och dricka visade han med en förvånande entusiasm oss till ett närliggande läger bestående av enkla hyddor, sammanfodade av djurhudar, thinsulate och eternitplattor. Liksom vi behöver dem för att verka långa och rena tycks de behöva oss för vårt avfalls skull. Det är väl vad man kallar ett slags kretslopp!

Den först skeptiske hövdingen visade sig snart välvillig. Fastän många av de våra fallit offer för sådana som han uppvisade han ingen särskild hotfullhet. Även dessa enkla varelser kunde alltså tygla sin aggression! Vi utbytte både gåvor och ord, deras medicinman hade uppenbarligen tillbringat något år i sin barndom under översikt av etnologer i huvudstaden. Vår närvaro störde dem inte; de uppskattade de pärlor och knivar vi förde med oss, och än mer hade de större saker att bekymra sig över. Zigenare.

En särskilt ondsint klan hade härjat deras revir, och nu återstod endast minnen och sargade torson av deras barn och unga. Enligt sedvanligt modus operandi hade genitalia, lemmar och huvuden särats från kroppen på de stackars offren, för att brukas i deras kannibala och satanistiska riter. De relativt zigenarna mänskliga norrlänningarna var förlamade av sorg och ilska, och kunde inte mycket annat göra än att samla återstoden av sina kära i benhuset, där de fick förenas med förfädersandarna.

Vi återvände strax till lägret. Den aptit vi tidigare känt var av förklarliga skäl som bortblåst. Det var hög tid att röra sig, medan norrlänningarna höll sig lugna och innan zigenarna skulle hemsöka även oss. Skavsåren, törsten och sömnlösheten från veckan som följde under vild flykt norrut har gått över sedan länge. Skräcken däremot, skräcken…

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2907835.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5114054.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/falsk-film-dar-barn-begravs-levande-1.873177

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5123040.ab

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2922765.svd